Skriv ut  Tipsa en vän  A B C
Publicerad: 11/30/2011

Självskadebeteende - ett sätt att kommunicera

Paradoxalt nog framstår självskadebeteende som ett sätt att kommunicera, som ett livsuppehållande beteende och som ett sätt att inge sig själv hopp visar en ny avhandling vid Umeå universitet.
 
Självskadebeteende - ett sätt att kommunicera
Självskadebeteende, som förekommer hos båda könen men är vanligare hos kvinnor kan definieras som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Personens avsikt är inte att begå självmord utan snarare att lindra sin ångest.
 
Avhandlingens fyra delstudier beskriver erfarenheterna av vården bland kvinnor med självskadebeteende, deras professionella vårdare och föräldrar. Här ingår intervjuer samt deltagande observationer av samspelet mellan vårdare och kvinnor med självskadebeteende vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar.
 
Hopp och hopplöshet visade sig vara en röd tråd i delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte detta på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd samtidigt som deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet.
 
Hopp och hopplöshet
Kvinnorna använde självskadorna som en strategi för ångesthantering och som ett sätt att inge sig själva hopp.
 
Föräldrarna hade till att börja med förtroende för vården och förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta vården ingav istället en känsla av hopplöshet. Deras erfarenheter kunde liknas vid ett gisslandrama med ett högt känslomässigt pris när de accepterade en otillfredsställande vård för sin dotter.
 
Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa. Deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Emellertid kämpade de för att se kvinnornas förmågor, inte bara svårigheterna, och försökte förstå beteendet.
 
De vårdare som var övertygade om att det var möjligt att lämna detta beteende bakom sig lyckades inge hopp till sig själva, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende.
 
Den vård som erbjöds kvinnorna inom psykiatrisk slutenvård dominerades av medicinska åtgärder med fokus på läkarbeslut om medicinering och permissioner. Det innebar många gånger att den tid som kvinnorna vistades på vårdavdelningen dominerades av väntan på sådana.
 
Ett mer strukturerat innehåll i den slutna psykiatriska vården, med regelbundna tider för till exempel fysisk aktivitet och dagliga samtal, skulle kunna bidra till minskad väntan och ett mer meningsfullt vårdinnehåll.
 
Betydelsen av att vårdare lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och de närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor, tala på ett icke dömande sätt, lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.
 
Fakta:
 
 
Kommentarer på denna artikel
 
Inga kommentarer har skrivits än
Kommentera denna artikel