Publicerad: 2005-09-05 Uppdaterad: 2008-07-27
De glömda vuxna barnen
En alkoholist förstör inte bara sitt eget liv, utan också sina barns. Och ärren försvinner inte för att de växer upp och flyttar hemifrån. Kicki Meijer är ett vuxet barn till en alkoholiserad far.
 
– Jag minns att jag tyckte helgerna var fruktansvärt jobbiga och bara väntade på att mamma skulle komma hem, och att det första jag gjorde var att springa ut och säga: pappa är full, berättar Kicki.
 
Vi sitter i en soffgrupp i hennes lägenhet i södra Stockholm och dricker kaffe. Det känns overkligt när Kicki lugnt berättar om sin uppväxt. Som om jag trodde att det skulle synas utanpå henne vad hon varit med om. Men detta är det förrädiska – de vuxna barnen visar sällan utåt hur de mår. Och själva förstår de inte vad som är fel.
 
Kicki fortsätter:
– Jag minns hur jag var hemma hos en klasskamrat, det var så mysigt där. Hennes mamma hade bakat bullar, och pratade med dom, och drack choklad. Bara det kändes så overkligt. Jag var ju alltid rädd hemma, jag var rädd för pappa.
 
Kicki blev en ängslig flicka. Hon började gråta för minsta lilla och hade svårt att hålla tätt, fick ätstörningar och huvudvärk. I efterhand har hon fått veta att många hade förstått att hon hade det svårt, men inte sagt något.
 
– Jag önskar att någon hade sett mig som liten. Tänk om någon bara hade kunnat ta mig åt sidan och säga ”jag vet att du har det jobbigt”, säger Kicki.
 
Kicki växte upp och flyttade hemifrån. Hon fortsatte att stänga in sina känslor. Eftersom hon inte visste hur det känns att må bra, förstod hon inte vad som var fel. Lärdomarna från pappans svek fanns kvar.
 
– Min övertygelse var att människor inte är sanna, att människor ljuger. Då blir det väldigt jobbigt att umgås med människor, konstaterar Kicki med ett litet skratt.
 
Först när hon fick sonen Alexander insåg hon att allt inte stod rätt till – hon visste inte hur en god förälder skulle bete sig. I samband med att Kickis bröder och före detta man fick vård – de var alla alkoholister – erbjöds hon att delta i en anhöriggrupp under sex veckor.
 
– Jag tyckte de var lite underliga i början, de skulle kramas och hålla på, erkänner hon.
 
Arbetet med gruppen var intensivt och välgörande, men räckte inte. Åren som följde fortsatte hon att må dåligt. Eftersom hon ibland drabbades av panikångest sökte hon sig till den psykiatriska vården. Och där träffade hon en kvinna som förstod vad hon behövde.
 
– Hon gick tillbaka till mina kärnövertygelser – vad fick jag med mig från barndomen? Jo, att jag är oduglig, att det inte går att lita på människor. Att alla talar lögn. Det var mina sanningar på något sätt.
 
Inuti Kicki började något att hända.
 
– Det är fantastiskt hur allt kunde verka annorlunda, hur hela världen började bete sig annorlunda på något märkligt sätt.
 
Tillfrisknandet gick inte i en handvändning. Men nu, många återbesök senare, tror hon sig vara färdig med psykiatrin.
 
- I dag mår jag ganska bra. Jag är ganska nöjd med mitt liv. I dag kan jag börja förlika mig med att mina erfarenheter också är en kunskap, säger Kicki.
 
Om några månader är hon färdig socionom. Då vill hon använda sina insikter till att hjälpa andra med liknande bakgrund.
 
– Fan, det ska inte vara så att människor faller mellan stolarna hela tiden, säger Kicki.
 
För varken hon själv eller vårdmaskineriet hade ju i först förstått vad som var roten till det onda.
 
- Det finns en jäkla massa människor som inte ens vet om att de mår dåligt. De tror sig ha ”klarat sig” eftersom de inte är alkoholister, eftersom de inte har synbara problem. Men de har inget kvalitativt leverne eftersom det bara handlar om överlevnad, att aldrig släppa kontrollen, att alltid duga så jäkla mycket.
 
Ytterligare information »
 
Samhället sviker
Lars Söderling, läkare och författare, har över 15 års erfarenhet av att behandla missbrukare och deras familjer. Enligt honom misslyckas samhället att hjälpa vuxna barn till alkoholister.
 
Liksom Kicki Meijer påpekar han att många vuxna barn till alkoholister mår dåligt, men utan att varken de själva eller andra förstår varför. Det finns inga specifika symptom som vid sjukdomar där man har kriterier för diagnoser, utan vad omgivningen kan se är att en människa inte mår bra.
 
– Det är ett mycket ospecifikt tecken men man kan utgå från det, säger Lars Söderling. Många har besvär med olika psykosomatiska krämpor till exempel värk, oro, ångest, sömnstörningar eller depression. Vårdpersonalen inser sällan vilken sorts problematik de har att göra med. Läkare är inte tränade att titta under ytan, utan letar efter mer konkreta tecken på medicinska åkommor. Det krävs att läkarna är medvetna om att bakom det som synes vara kan finnas något helt annat.
 
Även om ett vuxet barn inser vilken hjälp hon behöver är den svår att hitta. Landstingen erbjuder sällan specialiserad vård, och hon blir därför ofta hänvisad till självhjälpsgrupper som till exempel ACoA (Adult Children of Alcoholics/Vuxna barn till alkoholister). Även om självhjälpsgruppernas arbete gör nytta, påpekar Lars Söderling att det är en insats på amatörnivå. Men ofta finns inget alternativ. De flesta som sysslar med specialiserad vård är inte anslutna till sjukvårdssystemet, vilket gör att den i regel blir alldeles dyr för en vanlig människa. Så jag tror att det är väldigt svårt att få någon hjälp faktiskt.